aequinoxia

Nu mer än någonsin förr känner jag att jag har svårt att dra gränsen för vad som är offentligt och vad som är privat. Det är en av anledningarna till att jag inte bloggar särskilt mycket (de andra är tidsbrist och bristen på allmänna saker att prata om) och att mycket är dolt.

Jag, som alltid har tänkt "tänk om" och "kanske i stället" finner mig plötsligt fast förankrad i nuet. Verkligheten är verkligare än någonsin och tiden är linjär. En gång skrev jag att enda gången jag kunde leva här och nu var korta stunder tillsammans med lillhunden. Nu är samma känsla tillbaka, fast starkare och tåligare och långvarigare. En liten, liten flicka har vänt upp och ner, inte på mitt liv, utan på mitt jag och på min verklighet.

Visst skulle jag kunna (och kanske vilja) wax poetic om allt hon är och allt hon kan och allt hon vill, men det är svårt att hitta balans. Svårt att hitta det intressanta och givande, att säga tillräckligt mycket utan att smeta ut det. Samtidigt som det just nu är svårt att hitta mig själv i allt det här. Symbiosen är inte fullständig, men visst finns den där. Hon vet inte var gränsen går mellan henne, mig och hennes andra mamma, och det vet faktiskt inte alltid jag heller.

Fru H skrev om sitt decennium (så som så många andra, antar jag), och inspirerade mig lite. Det har ju trots allt hänt en hel del på tio år, och jag tror att de flesta människor har behov av tt emellanåt stanna upp, minnas och summera. Balansera räkenskaperna, kanske. När 1999 blev 2000 stod jag på en trappa i Montmartre, skålade i champagne och var olyckligt kär. Framtiden var inte särskilt ljus.

———

2000 - Jag var olyckligt kär, som sagt. Våren tillbringades med att så sakta komma ut inför vännerna. På sommaren träffade jag en härlig tjej och blev förälskad. Jag började ännu en utbildning, och hoppade av efter bara några veckor. Jag kom ut för mina föräldrar. Första katten kommer till oss.

2001 - Ny stad, nytt universitet, ny katt, samma flickvän. 

2002 - Året då stora hunden kom till oss. Ljuvliga, underbara lilla valp, med skallig mage och alldeles för korta ben för att klara av snön. Vi flyttade hem igen.

2003 - Vi pluggade och jobbade och älskade varandra. Och vantrivdes i lägenheten. Båda katterna dör.

2004 - Fina flickvännen blev kära frun under en solnedgång vid havet. Jag började min sista (?) utbildning. Frun fick ett riktigt jobb. Vi börjar leta hus. Vi blir kattägda igen.

2005 - Vi hittar ett litet ruckel, slår till och flyttar in. En fin lördag i maj står jag i köket och tittar ut över trädgården, och inser att vi faktiskt ska bo här i det här underbara lilla huset, att det inte är en dröm. 

2006 - Jag tar examen, och för första gången sedan början av 1980-talet har jag ingen skola att gå till. Lillhunden kommer till oss. Jag börjar bli självförsörjande på riktigt. Katten flyttar hemifrån.

2007 - Vi snickrar på huset och tränar med hundarna. 

2008 - Vi snickrar på huset och tränar med hundarna. 

2009 - Decenniets bästa år. Vi snickrar på huset, tempar, kissar på stickor och åker till Danmark. Väntar på en liten lussebulleflicka som inte alls ville fylla år i december. 

———

Från en natt i Paris med väldigt blandade känslor till bebisbubbla. Nog har det hänt saker. Det blev kanske inte som jag trodde eller hoppades när jag stod där på trappan, men tänk så fantastiskt och underbart det faktiskt blev.

…det funkar. Jag har bara bloggen inställd på att första kommentaren måste modereras.

Tack för era ord, allihop. Jag ska börja med att kommentera mera, och komma in i allt igen. Just nu består mitt liv mest av tvätt, bebisgos och pappersarbete. Mängder av pappersarbete. *trött*

Jag saknar bloggandet. Jag saknar att ha en plats att ventilera på, och jag saknar kontakten med bloggvänner. Men det står still i huvudet på mig. Jag tror att jag har slutat tänka. Betyder det att jag har slutat leva?

Sista etappen är inledd. Första etappen var att bygga ut en bit och göra till sovrum och badrum. Andra etappen var att riva upp golvet i husets två ändar, riva ner några innerväggar, ytterskiktet på ytterväggarna och innertaket, samt att gjuta igen grunden och bygga upp innerväggarna. Tredje etappen är samma sak, fast i mittendelen av huset. 

Här har vi rivit ner tretexen på ytterväggarna, fem innerväggar av varierande storlek, och innertaket, samt börjat med golvet. Man ser ner i torpargrunden. På betongblock vilar tunga golvbjälkar. På dem vilar lite mindre golvbjälkar, med spont mellan. På sponten, mellan bjälkarna, ligger isoleringen, som man kan se här på bilden. Över isoleringen ligger ett brädgolv, och över brädgolvet har det legat ett ganska fult laminatgolv. Isoleringen var inte särskilt tjock, och dessutom var den delvis söndertuggad. Runt spisen fanns det flera musbon.

Här är en del av allt bråte vi rev ut. Bilden är tagen strax efter den första, så större delen av golvet är kvar inne i huset. Man ser inte heller den gamla köksinredningen eller det fula laminatgolvet (som enligt personal på återvinningscentralen ska sorteras som rent trä…)

Så vad återstår nu att göra? Ja, vi ska rulla in grus och singel i grunden så att marken blir jämn och lagom hög. Sen ska vi isolera, lägga armeringsjärn och gjuta. Vi ska bygga innerväggar och sätta gips på ytterväggarna. Bygga en gästtoalett. Spackla och slipa och spackla och slipa. Sätta väv. Måla. Få elen fixad. Putsa den öppna spisen. Spika upp innertak. Och så förstås allt småtjafs som lister och fönsterbänkar. 

I det nya köket har vi väv och målarfärg, men ett ytterst provisoriskt kök. Det ska byggas upp, förstås, och vi ska sätta upp glasmosaiken vi ska ha som stänkskydd.  Det ska upp innertak i hela huset utom badrummet och sovrummet. Fram emot sommaren har grunden torkat tillräckligt mycket för att vi ska kunna lägga golv. Förhoppningsvis kommer vi att klara vår decemberdeadline.

Vi har varit i Vadstena i sommar. Kulturella som vi är bestämde vi oss för en guidad tur på slottet. Guiden var duktig, men väldigt, väldigt Vasaidoliserande. Det kändes så konstigt att stå där och höra honom prata om Den Stora Svenska Kungen, de stolta svenskarna, och de grymma, krigiska danskarna, och inse att det faktiskt inte är vår historia. Gustav Vasa var inte min kung. Eller var han det? Jag är svensk, helt och fullt, och inte det minsta dansk. Jag vet inte var mina förfäder levde på 1500-talet. Jag är en del av Sverige, och Sveriges historia är min. Samtidigt står jag med fötterna djupt nere i bördig, skånsk jord. Jag har vänner som gärna pratar om ockupation och tvångsassimilering. Vad är fyrahundra år i det långa loppet? Inte mycket.

Spelar det någon roll var jag har mina rötter, och vad består de av egentligen? Någon släkthistoria eller några släkttraditioner har jag inte att tala om, precis. Jag tror inte på blodets magiska kraft som tillhörighetsgrundande. Så vad är min historia?

…att känslor kan kontrollera tankar, men att tankar inte kan kontrollera känslor, och att det beror på hur amygdalan är hopkopplad med neocortex. Samt att folk aldrig reagerar som förväntat.

…att ketchup är en icke-newtonsk vätska, och att det är därför det är så svårt att få ut den ur flaskan.