Balansgång
Nu mer än någonsin förr känner jag att jag har svårt att dra gränsen för vad som är offentligt och vad som är privat. Det är en av anledningarna till att jag inte bloggar särskilt mycket (de andra är tidsbrist och bristen på allmänna saker att prata om) och att mycket är dolt.
Jag, som alltid har tänkt "tänk om" och "kanske i stället" finner mig plötsligt fast förankrad i nuet. Verkligheten är verkligare än någonsin och tiden är linjär. En gång skrev jag att enda gången jag kunde leva här och nu var korta stunder tillsammans med lillhunden. Nu är samma känsla tillbaka, fast starkare och tåligare och långvarigare. En liten, liten flicka har vänt upp och ner, inte på mitt liv, utan på mitt jag och på min verklighet.
Visst skulle jag kunna (och kanske vilja) wax poetic om allt hon är och allt hon kan och allt hon vill, men det är svårt att hitta balans. Svårt att hitta det intressanta och givande, att säga tillräckligt mycket utan att smeta ut det. Samtidigt som det just nu är svårt att hitta mig själv i allt det här. Symbiosen är inte fullständig, men visst finns den där. Hon vet inte var gränsen går mellan henne, mig och hennes andra mamma, och det vet faktiskt inte alltid jag heller.
