aequinoxia

De flesta, ja nästan alla, svenskar jag känner säger [Pari:s] och [Lånndånn], Köpenhamn och Rom. Något annat vore otänkbart, tillgjort och pretentiöst. Så vad är det då med Budapest? Det normalsvenska uttalet borde väl ändå vara [Buddapest]. (Att det finns stofiler som av någon anledning envisas med ett långt u kan vi bortse från. De har fel.) Ändå är det så många som säger [Buddapescht]. Varför? För att visa att man har varit där och vet hur det "ska" uttalas? Varför är det då inte lika viktigt att säga [Pari:]? Bryter det mer mot språkmelodin hos uppsvenskar, eftersom man dessutom måste använda tungrots-r för att det ska låta bra?

Disclaimer: Nej, jag kan inte fonetisk skrift. Jag har förträngt allt jag någonsin har lärt mig. Jag gör mitt bästa ändå.

Tvååringen gillar glass. Och eftersom hon är sjuk, med rätt hög feber, så finns det glass hemma. Det vet hon, givetvis, liksom hon vet exakt var den finns. Så i dag kom hon till mig, med dockan (som heter Be) i famnen, tog mig i handen och ledde mig ut i köket. "Be ha glass?" "Jaså, vill Be ha glass?" "Ja, Be vill ha glass." "Vill inte du ha glass?" "Nä, Be ha glass." Okej, då. Klart dockan kunde få glass. Jag lade upp en skål, tog barnet och dockan i knät och serverade. Tvååringen tog skeden, låtsades mata dockan först, gav sen mig en sked, och smaskade sen i sig resten.

Ska man låta henne komma undan med sånt, hör jag viskningarna i något lager av kollektivt undermedvetet, men det är klart att man ska. Jag tror inte att hon fortfarande skyller på dockan om tio år. 

Tvååringen har en urdiskad hink att leka med, en sån där som det har varit turkisk yoghurt i. Där lägger hon ofta nappar och småpryttlar och bär omkring. I dag kom hon med den till mig och visade sakerna. "E locket?" "Jag vet inte var locket är. Var är locket?" "Botta!" "Är det borta?" "Locket e botta." Paus. "Näää." *fniss*. "Locket e botta. Näää." *mera fniss* Och så gick hon hämtade locket och satte det på plats.

När min mamma fyllde 40 gick jag i ettan på gymnasiet. När jag fyller 40 kommer min dotter (förhoppningsvis) att gå i…ettan. Ettan, punkt. En hel skolålder ligger mellan den mamma jag hade och den mamma min dotter får. Kommer det att göra någon skillnad, spela någon roll?

Jag tänker emellanåt på min lågstadielärare, min första fröken. Hon som var gammalmodig nog att ha ett piano i klassrummet och spela för oss varje dag, men som var modern nog att förkasta gamla, dåliga traditioner. Då, på den tiden när jag gick i lågstadiet, var det väldigt, väldigt ovanligt att inte ha bänkarna i raka rader, alla vända mot tavlan. Det var ovanligt med medbestämmande och delaktighet, med individbaserad inlärning och total avsaknad av bestraffning. I alla fall verkar det så när jag pratar med jämnåriga i dag.

Alla människor man träffar påverkar en, formar en, förändrar en, men ingen, förutom mina föräldrar, har en sån stor del i den person jag är i dag, som min första fröken. Hon som såg alla barn. Uppmuntrade alla barn. Mötte alla barn där de befann sig. Och som det gjorde så ont, så ont att göra besviken. Hon hade höga förväntningar på oss, fröken, och oftast levde vi upp till dem. Men det hände att vi misslyckades. Vi var trots allt bara sex, sju, åtta, nio år. Och jag sa att hon inte straffade oss, men för oss fanns det inget värre än att höra frökens "nu blev jag besviken". Det hände inte ofta, inte ens en gång per termin, men varje gång fick vi så ont i magen. 

Jag kan inte göra något åt att min dotter får en så kallad gammal mamma (nej, jag är inte *så* gammal, men ändå…), men om jag får önska något åt henne är det lärare som den jag hade. En lärare som ser, som uppmuntrar och som är intresserad inte bara av akademiska framgångar, utan även av att hjälpa till att skapa en person.

Det är en sak jag inte förstår. (Egentligen är det väldigt många saker jag inte förstår, men en jag hade tänkt koncentrera mig på nu.)

Föreställ dig att du har ett jobb där du kan få viktig information tidigt, information som kan leda till att folk som annars skulle dö kan överleva. Du kanske är spion. Du kanske sköter länets vägspärrar. Eller du kanske jobbar på smittskyddsinstitutet och får veta att ett massivt utbrott av en väldigt smittsam och väldigt dödlig sjukdom snart kommer att hota din stad. Och du får absolut inte ringa och varna någon du känner, för det skulle vara orättvist, och ingen får veta innan alla vet. Varför i hela fridens namn har man då inte etablerat några kodord med sina närmaste och käraste?! Det är ju så enkelt. Ringer jag och säger att jag blir sen, men köper med mig sushi med extra alger på vägen, ja, då betyder det "skynda dig hem, lås in dig och öppna inte för någon". Säger jag att jag har väldigt mycket på jobbet nu, men vi kanske ska åka och hälsa på tant Agda nästa helg, ja, då betyder det "packa in dig i bilen och kör så fort du kan till ett ställe vi tidigare har bestämt". Hur svårt kan det vara?!

Och har inte alla ett sånt bestämt ställe? Jag och min fru vet exakt var vi ska träffas ifall katastrofen inträffar och vi inte är tillsammans. En trygg, säker rendez-vous point. Har inte alla det? Eller är det vi som har sett för många Hollywoodkatastroffilmer…

(Ja, vi såg Contagion i helgen. Tyvärr.)

Det förvånar mig så att folk verkar tycka att det är så bökigt att vara två mammor. Ja, inte att vara två kvinnor med ett barn, utan just två mammor. "Blir inte barnet förvirrat?" "Hur vet ni vem hon menar?" "Är det inte bättre om en är ‘mammi’ eller ‘memma’ eller sitt namn?" (Eller någon annan variant, men de här är vanligast). Nej, förutom att vi båda två gärna vill vara just "mamma", så är det ju så praktiskt. Bara ett ord att ropa om man behöver hjälp eller uppskattning när det inte spelar någon roll vem som kommer. Bara ett ord att ropa när man vill ha båda. Och är det viktigt *vilken* mamma, så har vi ju faktiskt namn. Dessutom verkar alla som delar upp det välja att biomamman är "mamma" medan "den andra mamman" får det "andra namnet". Varför, liksom?

Första gången jag läste boken tyckte jag att det här stycket var så fint och att situationen var så eftersträvansvärd. Nu är vi snart där.

"De är mamma Delphine och mamma Solange. Men jag säger ju aldrig så. Jag säger mamma, punkt. När jag ropar på dem, som när jag fastnar med fingret i dörren, när jag har ritat en fantastisk teckning eller när jag behöver lite extra kel och gos, ja, när det är mamma utropstecken, då kommer de springande båda två, och ingen av dem frågar vilken mamma. Med fingret, teckningen, goset så vet de att jag behöver båda. Det är som med skor - får man bara en kan man lika gärna vara utan."

För ett tag sen skrev Nylsa om hur stort det är med en sandlåda. Vi snickrade ihop vår av spillvirke för någon månad sen och jag blir glad varje gång jag går in genom grinden och ser den. Leksakerna ligger strödda i den och vi leker i den varje dag. Det är ett sånt tydligt, påtagligt tecken på hur vårt liv har förändrats.

Varje dag blir jag imponerad av vad barnet kan. Vi var ute och städade i trädgården under helgen som gick. Plötsligt hittar barnet en glasflaska under bänken, plockar upp den och går och ställer den i backen (akut accent, inte grav) utanför köksdörren. Hon har aldrig sett oss göra det. Hon bara kopplar. Hon ser system där jag ser detaljer och sammanhang där jag ser avvikelser. Hon undersöker, utforskar och förstår på ett helt otroligt sätt. Världen måste te sig så fantastisk för henne, spännande och med oändliga möjligheter. Jag önskar så att jag kunde se den ur hennes ögon. Jag är så upptagen med att vara kritisk, analytisk och teoretiserande att jag någonstans har tappat bort fascinationen och den ohämmade upptäckarglädjen. Eller har jag bara omvandlat den? Eller kan det vara så att jag aldrig har haft samma upptäckarglädje som min dotter - men en helt annan?

Jag är så fascinerad av små kunskapsbitar som dyker upp på oväntade ställen. Saker som man hörde talas om i förbifarten och aldrig trodde skulle bli viktiga. Ur det perspektivet finns det ingen fulkultur, inga sunkböcker, inga värdelösa filmer. När kylaren pajade i bilen visste jag att vi skulle sätta igång fläkten och öka värmen till max, för det hade jag läst i en Harlequinbok när jag var elva. När vi pratade om frukter på kursen häromveckan och läraren sa att "apelsiner" heter "burtuqal" på arabiska, ja, då fick jag givetvis en flashback till "Mitt stora feta grekiska bröllop". Det är en glosa jag aldrig kommer att glömma.

Hur vet man hur man vill leva sitt liv? Var man vill bo, vad man vill jobba med, hur man ska tänka, göra, prioritera…? Hur kommer mitt liv att se ut om fyrtio år om jag väljer X kontra om jag väljer Y? Och ännu viktigare - hur kommer min dotters barndom, uppväxt, ungdomstid att se ut? Var ska vi bo för att ge henne mesta möjliga av det bra och minsta möjliga av det dåliga? Hur ska vi kunna veta nu vad hon kommer att tycka om femton år? Vem hon kommer att vara om femton år?

Allting måste väljas och beslutas, och inför varje vägskäl krävs det timmar, dagar, veckor av research och soulsearching. Ändå kan jag inte greppa konsekvenserna av mina beslut.

I dag hittade jag ett gammalt häfte från lågstadiet. Alla i klassen hade skrivit en kort text om lycka. I princip alla andra sa att lycka, det är kamrater (ja, "kamrater", inte "kompisar"), att ha någon att leka med, att vara lycklig. Flera drog till med "fred på jorden" och många sa att lycka är en lillasyster (givetvis de som inte hade någon). Och jag, då? Vad tyckte åttaåriga Qnoxa var lycka? Jo. "Lycka är att gå i skolan. Och att fylla år och få en ny bok som man inte har läst förut." Med perfekt skrivstil, I might add.

(Och ja, jag vet. Bloggen ser ut som om den är gjord av en femåring.)