Hade Tage Danielsson rätt?
Ibland undrar jag om mina ord håller på att ta slut. Jag bloggar ytterst sporadiskt. Jag skriver allt färre bloggkommentarer på allt färre bloggar. Jag skriver färre foruminlägg. Jag är inte lika rolig, intressant och talför på msn. När pratade jag senast i telefon med någon annan än kära hustrun eller mamma? Jag minns inte ens. Var föds orden? Inte i mig, i alla fall. Jag letar, mer och mer desperat, efter dörren som har slagit igen om ordkällan inom mig, och hoppas att jag ska ha nyckeln till den när jag väl ser den.
Orden rinner ur mig på dagarna, motståndslöst och enkelt, för enkelt. Orden jag får betalt för är okomplicerade och lydiga. Men har de själ? Har de ett budskap bortom det allt annat än mekaniska hantverket? Knappast. Ord som är viktiga, ord som väcker känslor och engagemang och tankar måste blödas och svettas fram. Och just nu är de döda.
