aequinoxia

…saker jag inte ens kan skriva utan att börja rodna lite.

Jag drömmer allt oftare i flera lager. Jag drömmer, vaknar, diskuterar drömmen och vaknar sen på riktigt, bara för att inse att även diskussionen kring drömmen var en dröm. Betyder det att jag att jag tror att jag lever när jag inte gör det, eller signalerar det ett uppvaknande av något slag. I natt drömde jag om förtjusande, intressanta, intensiva M. Det slutade med att jag kysste henne, och sen vaknade jag. Jag tog kontakt med henne, vi pratade, och sen slutade det med att hon kysste mig. Sen vaknade jag på riktigt. Häromnatten drömde jag att jag dog, men jag insåg det inte förrän efter ett tag. Då blev chocken så stor att jag vaknade. Jag pratade om det, försökte smälta det, och sen dog jag igen. Sen vaknade jag på riktigt.

Nu är det snart nytt år, igen. Säger jag, som även gör årsavstämningar i augusti och oktober. Nyårslöften är inte riktigt min grej, men jag brukar fundera över vad jag vill förändra. Vad jag vill lämna bakom mig med det gamla året, och vad jag vill fylla det nya med. Jag kan inte se ett år framåt i tiden. Var är jag när 2009 blir 2010? Var vill jag vara? Och hur ska jag uppnå det? Jag har några dagar till på mig att fundera.

…att allt inte är vad det synes vara.

…att Dubais regent heter Mohammed bin Rashid Al Maktoum och att en enklav och en exklav är samma sak, fast ur olika perspektiv.

I dag, för elva år sen, satt jag med två väldigt nervösa barn och väntade på besked om lillasyster som var på väg. Jag har skrivit om henne innan, och flera sa till mig att skriva till familjen och fråga hur det var med dem. Det gjorde jag aldrig. Jag vågade inte. Men nu. I dag har jag mejlat. Kortfattat, och förhoppningsvis på någorlunda korrekt franska, frågade jag mamman hur det var med dem, och hälsade till barnen. Som ju inte är några barn längre - i alla fall inte de två äldsta. Nervöst. Pirrigt. Varför?

…att Angela Merkel växte upp i DDR och att det finns något som heter Guerilla Gardening.

Hur kommer det sig att jag reagerar så olika på olika människor? En kan gräva djupt inne i mina tankar och mitt humör utan att det känns påträngande medan en annan frågar hur jag mår och får mig att känna mig utsatt och utstirrad. Varför? Två människor kan säga nästan exakt samma sak, men det väcker helt olika känslor och respons.

Hur kommer det sig att i en grupp nya människor, som alla är trevliga, roliga och intressanta, finns det en som jag bara inte kan få nog av? Det är mer en intellektuell attraktion än en sexuell, men ändå är det på något vis mer än "bara" en gryende vänskap. Som förstås inte är så bara. Vissa människor möter orädda min blick och plötsligt finns jag. Jag existerar här och nu för att de ser mig. Jag är värdefull för att de tycker att jag är det. Jag är fullständigt närvarande i samtalet för att de är det. Är det vissa människor som har den förmågan, eller är det ett samspel?