I dag har jag lärt mig…
…att det är rätt svårt att gäspa och hicka samtidigt.
Det känns som om hela jag är fylld av ord som knuffas och trängs för att ta sig ut, men när jag öppnar munnen eller sätter mig för att skriva så är det tyst och stumt och dumt. Jag har ett stort behov av att prata, men ingenting att säga. Det är visserligen ett steg framåt från i vintras, då jag var rädd att orden hade tagit slut. Min mamma brukade alltid säga att pussar växer i magen. Det kanske orden också gör. De kanske tog slut, och nu börjar de bildas igen. De kanske bara står på tillväxt och väntar på att bli mogna och fullvuxna och redo att börja jobba. Men vad ska jag göra med alla känslor och alla tankar som bubblar runt, inte bara i huvudet, inte bara i magen, utan lite överallt?
